Efter Zoey kommit till världen så tog det inte många dagar innan hon började bli gul. Hon föddes i B-zonen vilket är rätt vanligt, men blev inte bättre utan värdena bara steg. Så från att ha föds som blåbär så övergick hon nu till att bli gul, en äkta svensk patriot. haha nerå, skämt å sido. Det var synd om henne! Nyfödda sover ju väldigt mycket i allmänhet, men hon sov ännu mer, för hon var så trött och hängig. Jag blev beordrad att försöka amma och amma och amma så mycket det bara gick för att bli av med allt det gula, men det var ju svårt när hon bara somnade ifrån bröstet. Men trots det så satt jag med henne vid bröstet verkligen timmar i sträck, men det blev mest snutt och lite ätande. Och jag hade en sån himla svår migrän (antagligen från epiduralen) och så himla såriga bröstvårtor att de blödde så jag bara grät vid varje amning, även om det samtidigt var supermysigt. För trots allt var jag ändå överlycklig.
Efter några dagar när vi var på kontroll på sjukhuset så visade det sig att värdena stigit över 350 mmol/l och vi behövde lägga in henne på sjukhuset för att få ljusbehandling. Så vi fick helt enkelt komma tillbaka till BB. Vi som varit så glada över att få vara hemma! Zoey vägrade ligga i sjukhussängen så vi fick montera lampan över min säng så att vi båda låg därunder. Och stackarn hatade att ha ögonmasken på dessutom. Lilla snuttan. <3
Runt halv fem samma kväll så började jag få frossa och inom loppet av en timme hade jag över 40 graders feber. Det kom in en läkare och jag fick febernedsättande, de klämde lite, gjorde lite prover och gav mig antibiotika via dropp, så poff var den borta nästan lika snabbt som den kom. Tack och lov!!! Eftersom alla prover såg ut som de skulle, förutom CRP som var rätt högt, så drog de slutsatsen att det var en infektion i livmodern. Just då kände jag att det var väldigt skönt att redan vara på sjukhuset. Usch.
Vi fick stanna där i 2 dygn för att få ner Zoeys värden tillräckligt mycket och för att vara säker på att min infektion var borta (även om jag fick fortsätta ta penicillin i tablettform såklart). Därefter fick vi gå till sjukhuset varje dag för att se så att värdena inte steg igen. De gjorde dem dock. Nästa gång värdena låg på över 350 (11 dagar efter förlossning) fick vi med oss en ljuslampa hem, vilket var otroligt skönt. Dessutom så sa de att jag skulle komplettera med ersättning eftersom hon var för trött för att amma och inte hade gått upp till födelsevikt igen än. Därefter gick det superfort och hon började må bättre och bättre och strax därefter var hon inte gul alls.
För er som inte vet vad gulsot är hos småbarn så är det att levern är lite trögstartad på att sätta igång. Den börjar inte arbeta förrän barnet har kommit ut och navelsträngen klippts. Och små bebisar föds med ett jättehögt hemoglobinvärde. När alla dessa röda blodkroppar sedan dör så är det leverns jobb att bryta ner dem och bilirubinet som finns i dem. När levern inte har hunnit utvecklats ordentligt så blir det en hög koncentration bilirubin i blodet, vilket ger den gula färgen. Detta är väldigt vanligt hos nyfödda och ger oftast med sig av sig själv, men man vill ändå behandla om värdena blir höga eftersom det är fettlösligt och kan skada hjärnan annars.
Det var så många turer till sjukhuset att jag tappade räkningen till slut och efter att ha introducerat ersättning var det ett jävla mission att sluta med den igen vill jag lova, men det blir det ett annat inlägg om. Det är tur att det ändå går så lätt att få bort bilirubinet (det gula), för fy va hemskt det vore om hon skulle ha dött av det. Att lite solljus och mat kan göra så mycket!
