När chocken hade lagt sig över det positiva graviditetstestet och jag hade berättat nyheterna för min kanadensare så kom ju frågan: ”ska jag behålla det?”. Jag funderade sisodär en halvtimme innan jag insåg att ALDRIG någonsin skulle jag klara av att göra abort. Jag hade ju velat ha barn i flera år och även fastän jag för första gången i mitt liv inte ville ha det just precis nu så skulle jag ju absolut aldrig ångra att jag behöll det. Däremot skulle jag troligen ångra mig halva mitt liv om jag tog bort det och jag skulle själv bli så psykiskt nedbruten att jag nog aldrig skulle komma över det. Jag vet dessutom att barnets hjärta börjar slå efter bara 22 dagar och jag är faktiskt ganska emot abort om jag ska vara ärlig.
Jag skulle inte vilja olegalisera abort, däremot sänka gränserna för när det är okej. Ett barn kan överleva från ca v 22. I Sverige kan man med vissa tillstånd få göra abort upp till vecka 22 och helt frivilligt upp till vecka 18. Vart går gränsen för mord egentligen? Abort ska finnas för dem som absolut inte skulle kunna ta hand om ett barn, blir våldtagna eller liknande. Men vad hindrade mig egentligen från att kunna ta hand om ett barn? Absolut ingenting. Min ekonomi? Javisst var väl inte den den bästa, men jag lever trots allt i Sverige där föräldrapenning och bidrag existerar. Ett precis nytt förhållande varvid pappan bor i en annan kontinent? Ne, jag skulle klara det här även om jag så blev själv och allt går faktiskt att lösa om man vill. Speciellt när det gäller kärlek. Att jag var ute och reste gjorde det ju ganska omöjligt att göra abort ändå eftersom jag inte skulle åka därifrån förrän jag var i vecka 16, eller senare om vi fortsatte ha våra Nya Zeeland-planer. Och Nej, aldrig. ALDRIG.
Och efter ett litet tag så ville jag ha detta barn mer än jag någonsin önskat mig ett barn förr. Hon var ju världens starkaste och världens finaste. Det visste jag liksom redan.
Bild: www.turbosquid.com
