Pregnant Backpacker

Hans plan skulle landa drygt 1,5 timme efter mitt på Arlanda flygplats. Hans avgick ifrån Bangkok och mitt ifrån Sydney. Mina föräldrar skulle möta oss på flygplatsen och köra hem oss. Mitt råkade dock bli 2 timmar sent så stackaren fick träffa mina föräldrar ensam.. haha Men åhh så fantastiskt det var att få se honom efter all denna tid!! Mina föräldrar med. Det kändes väldigt konstigt att skiljas från min resekompis Linnéa för första gången på 5 månader dock. Men åhh så härligt det kändes att äntligen få sätta händerna i hans hår, känna hans doft, hans värme och se hans leende på riktigt. Att bara få ligga och hålla om honom på natten… <3 Jag var i himlen.

Eftersom ingen av oss riktigt hade hunnit kolla upp visum osv, utan bara fokuserat på att vi så hemskt gärna ville vara tillsammans och gå igenom graviditeten ihop, så gick vi efter bara några dagar till Migrationsverket för att kolla upp hur man skulle kunna få uppehållstillstånd så att han skulle kunna jobba. Vi trodde ju att det utan tvivel skulle gå att få om man väntade barn ihop. Ack så fel vi hade. Vår lycka varade inte länge. De berättade för oss att han var tvungen att åka tillbaka till Kanada för att ansöka om uppehållstillstånd därifrån, utan undantag. Jag kräktes utanför Migrationsverket. Allt blev bara för mycket och att graviditetsillamåendet fortfarande starkt var kvar gjorde inte saken bättre direkt.

När vi kom hem så efterforskade vi en hel del. Kunde detta verkligen stämma?

Det visade sig att det tar mellan 9-12 månader (numera 11-16 månader) för att ens få ett besked om upphållstillståndet blir godkänt eller inte och tills dess så får du inte ens komma på besök i landet. Yey. Då skulle ju för sjutton bebisen vara minst ett halvår. Skulle hon verkligen behöva vara utan sin far?! Helt absurt. Och jag var ju fast i Sverige pga min graviditet. Jag behövde ju honom något enormt då jag verkligen inte hade en lätt graviditet med starkt illamående och trötthet mm. Jag behövde honom mer än någonsin.

Vi forskade vidare. Ringde överallt och kollade på nätet osv. Samtidigt som vi tittade på flygbiljetter till Kanada för honom som låg skyhögt i pris. Vi hade panik. Vi ville ju så gärna bara vara tillsammans och ta hand om detta barn tillsammans. Vi ville jobba för oss, vi ville ge varandra kärlek. Till slut lyckades vi hitta att man kan ansöka från Sverige OM man har tillräckliga skäl att inte återvända till sitt hemland, men alla varnade oss om det eftersom det tydligen krävs väldigt mycket. Och väntetiden var lång även där och man skulle inte kunna jobba medans.

Vi vågade inte chansa då vi knappt hade några kronor kvar alls. Min kära kanadensare fick helt enkelt köpa en flygbiljett av lånade pengar för att bege sig till Kanada igen och åkte inom två veckor igen för att jobba ihop så mycket pengar han kunde och komma tillbaka så fort han kunde.

Jag följde med honom till busstationen mitt i natten för att säga hejdå. Jag ville verkligen inte släppa honom. Jag hade ingen aning om när jag skulle få se honom igen och som jag hade längtat efter att äntligen få se honom igen. Och nu var han tvungen att lämna mig igen. Som jag grät när bussen rullade iväg. Jag visste inte ens om vårat förhållande skulle klara att vara på distans igen. Vi älskade varandra så mycket, men skulle det räcka? Det kändes som hela världen var emot oss.