Det där med att bli deprimerad efter man kommit hem från en resa är väl inte direkt någon nyhet. Nu ligger jag här med tårar på kinderna. Löjligt, intalar jag mig själv. Jag har det ju faktiskt väldigt bra. Jag har allt man kan önska sig och lite till. Världens finaste bebis ligger bredvid mig, jag har en fantastiskt fin och central lägenhet, en mysig katt och jag har en underbar familj och fantastiska vänner i ett helt okej avstånd runt omkring mig. Jag kunde inte be om mer.
Men helt ärligt. Jag hör inte hemma här. Uppsala är inte stället för mig. I alla fall inte just nu.
Uppsala är en lagom stor, fin och hemtrevlig stad. Om jag tänker hur jag vill bo så är det nog så här. Men ändå är det inte här jag vill bo. Uppsala känns så gjort, så klart. Jag är liksom färdig här. Alldeles för mycket skit har hänt mig här. Jag har sett varje gata. Jag har dansat på varje centimeter dansgolv. Jag har sett varenda vrå av affärerna. Jag har träffat varje människa. Nu är det ju inte så här, men det känns så.
Missta mig inte, jag uppskattar alla mina nära och kära som finns här, men samtidigt så måste man ju kunna åka iväg och veta att de finns där ändå och att jag finns där för dem. Man blir en mycket bättre vän om man själv mår bra; man måste kunna göra saker för sig själv för att kunna göra saker för andra.
Att vara i London påminde mig verkligen hur mycket jag älskar att resa. Hur mycket mer hemma jag känner mig på resande fot än i min lägenhet. Jag har till exempel aldrig känt mig så hemma som jag gjorde på Brados Backpackers – hostelet som Zoey blev till. Jag tror egentligen inte det är platsen i sig som är poängen. Det är nog mer det att jag får vara runt människor hela tiden, framför allt nya, och få se och uppleva nya saker helt tiden. Jag älskar att utvecklas. Det känns på något vis som jag bara kastar bort dagarna hemma med rutiner, vardag och ingenting vettigt. Bara att ha tv:n på känns som bortkastad tid. När folk pratar om att skaffa hus och bosätta sig någonstans så blir jag glad för deras skull, men får panik bara av tanken att göra det själv. Jag är inte där än. Jag kan binda mig till andra människor, men nog inte till en plats. Definitivt inte Uppsala där jag bott i flera år nu.
En av mina största rädslor är att en dag vakna upp och inse att livet bara gått förbi en, och likaså alla drömmar och livschanser. Jag vill uppleva så mycket jag bara kan i mitt liv.
Borta bra men hemma bäst. Javisst, det kan mycket väl stämma, men just nu vill jag kalla något annat för hem ett tag.
Manly Beach i Australien. Helt underbart!
