Pregnant Backpacker

Alla backpackers har mer eller mindre en story. De flesta börjar resa för att de har fått nog av sin vardag på olika sätt. Det jag märkte när jag backpackade var att många backpackers varit trasiga, men funnit sig själv på resans gång eller åtminstone var på god väg. Alla var där av en anledning. Det var lika med mig. 10 dagar tog det från att jag bokade resan till dess att jag satt på planet till Australien.

Varför började jag resa? Vad gjorde att jag fått nog av Uppsala? Jag säger bara två ord: mitt ex. Jag skyller inte på honom, men det är trots allt därför jag behövde härifrån. Jag hade aldrig varit så lycklig i mitt liv. Jag hade aldrig haft så stora drömmar med någon. Poff sa det. Ett telefonsamtal senare var allting slut. Samma vecka som vi skulle flytta ihop. Den tomma byrålådan bara stod där och blängde på mig. Livet kändes inte rättvist någonstans. Det gjorde så ont att ens ta ett steg så jag att åka kändes inte ens som ett val. Jag behövde bort så gärna att jag nästan skrek.  Jag skulle kunna ösa ur mig hur hemskt allting kändes, men jag är förbi det. Den tiden är över. Jag har gått vidare för länge sen så ingen idé att riva upp gamla sår. Men som de säger: ”allt ont leder till något gott”. Hade det inte varit för att min hjärta gjorde ondare än någonsin så hade jag aldrig heller bokat en biljett runt halva jordklotet.

Jag och min vän Sofie satt på ett café och pratade och hon stöttade en livlös Jenny. Först skojade vi om att åka till Australien då hon pratat en hel del med en kille i Adelaide, men efter vi ställt oss frågan ”varför inte?” så bestämde vi oss. Klart som fan vi skulle dra. Vi hade pengarna. Vi hade modet. Och vi hade absolut ingenting som hindrade oss. 

Med ett brustet hjärta begav jag mig iväg för att försöka hitta andra drömmar som gjorde mig hel igen. Jag vägrade ge upp på livet, så detta kändes som den enda utvägen.

Solnedgången i Semaphore Adelaide.