Efter att min underbara kanadensare åkt så var det helt enkelt Skype som gällde. Hade inte Skype funnits hade vi nog ärligt inte ens haft en chans. Det är 8 timmars tidsskillnad mellan Edmonton och Uppsala. Och det tog hyfsat fort tills dess att han hittat ett jobb. 12 timmar om dygnet 6 dagar i veckan. Jag som inte jobbade (hade jobb på vikarieförmedlingen men det är ju sommarstängt och ingen annan verkade vilja anställa en gravid tjej i 5:e månaden, hehe) fick helt enkelt vakna mitt i natten och skypa då. Men det gjorde jag så gärna. Även om det gav mig illamående och gjorde mig lite mer trött så var det helt klart värt det och det tog inte lång tid innan kroppen vande sig. Vi skypade nästan varje dag. Och det var verkligen höjdpunkten på hela dagen, eller ja natten. haha och han fick se hur magen växte och växte. Det var dock tungt att inte kunna dela glädjen med honom, men på ett sätt gjorde vi det ju ändå. Men han fick ju liksom inte känna sparkarna och så.
Det blev lite svårare att Skypa när jag senare började jobba, men då skypade vi oftast när jag gjorde mig i ordning på morgonen. Och det var ju roligt att börja jobba igen och träffa alla söta dagisbarnen och få något att göra om dagarna även om man var helt DÖD när man kom hem. Det var även svårt när foglossningarna börja komma och jag inte längre kunde bära barn alls eller jobba 100%. Men som tur var gick det över. Att jobba som höggravid, eller ja gravid över huvud taget, var verkligen tufft. Speciellt heltid. Men samtidigt helt underbart, tack vare att jag hade ett så himla underbart jobb på Rosendals förskola där jag fick stanna under nästan hela stunden som jag jobbade. Personalen var så förstående och barnen så himla söta! Jag kunde inte haft det bättre.
Att ha ett förhållande via Skype var dock rätt krävande från stund till stund. Det är rätt frustrerande när man ser varandra men inte kan röra. Man får hela tiden se det man vill ha, men man får det liksom inte helt. Inte ens en kram eller dra en hand genom håret! Och ingen sex… haha FRUSTRERANDE!
Likaså blir det lättare missförstånd då det är svårare att se den andras känslor osv. Inte heller kan man bara krama partnern för att försöka avsluta ett bråk. Det är också svårare att prata när helst man vill, utan måste alltid vänta på ”den speciella tiden”. Det blir liksom som att man gör en lista i sitt huvud för att komma ihåg allt man velat säga under dagen och kvällen. Inte heller kan man bara ringa och rådfråga om barnvagnsköp eller liknande.
Men det viktigaste var att vi faktiskt båda tog oss tid att prata ofta. Vi båda tog oss tiden att säga att vi älskade varandra varje dag. Jag tror det är en viktig sak i ett förhållande, speciellt i ett distansförhållande. Att varje dag uppskatta den andra. Man kanske inte behöver säga orden, men man behöver visa det. Likaså är det otroligt viktigt att lita på den andra. Annars kommer man bli helt galen om man inte kan få tag på personen exakt när man vill och när man ligger och grubblar över vad den andra egentligen gör. Man får helt enkelt bestämma sig för att lita på den man älskar. Det är inte alltid det lättaste, speciellt inte när man blivit otroligt sårad förut. Men om man inte litar på personen så kommer man bara förstöra för sig själv. Det skulle aldrig gå att ha ett distansförhållande utan tillit.
