Där var jag alltså, i Darwin, Australien, gravid i 8:e veckan och långt ifrån hem och min pojkvän. Min kanadensare var nämligen ute och reste i Asien. Vad skulle vi göra nu då? Planen vi hade haft innan vi fick reda på att jag var gravid var att åka till Nya Zeeland i maj/juni och stanna där allt ifrån några månader upp till ett år beroende på hur bra det gick att få jobb. Var ville jag föda? Skulle jag kunna vara i Nya Zeeland ända tills strax innan jag fick flyga? Var skulle vi bo? Kanada eller Sverige? Hur skulle vi få pengar då vi precis bränt allt vi hade på att resa? Det var många frågor som väcktes.
Jag och min resekompis Linnéa började med att leta jobb i Darwin, men det tog inte lång stund innan jag insåg att jag absolut inte skulle kunna jobba. Jag kräktes om vartannat och kom knappt ur sängen de flesta dagarna. Illamående från doom, extrem trötthet, noll aptit och klarade fortfarande inte värmen (var minst 34 grader i skuggan om dagarna) så att ens gå ut och söka jobb var svårt. Vi bestämde oss för att göra östkusten av Australien fortare än tänkt och sedan dra till Nya Zeeland istället. och allt detta så billigt som möjligt. Jag hade fortfarande inte bestämt mig om jag skulle stanna där sedan eller inte. Darwin var väl inte direkt det roligaste stället att bo på och det var dyrt.
Vi bestämde oss för att gå ut på krogen en kväll och självklart var jag den som helt random fick $40 gratis i en bar där drinkarna inte kostade mer än $5. haha Linnéa fick helt enkelt dricka väldigt mycket själv. För den enda vi lyckades bjuda med oss ut visade sig vara nykterist. Och det där med att laga mat i ett gemensamt kök fullt med matos från världens alla hörn när man inte klarar matos utan att kräkas så att magsäcken vill vända sig ut och in… Ingen höjdare!
Därefter letade vi resekamrater och hittade helt random två stycken fransmän som också ville resa med bil till Cairns. Vi träffade dem en gång innan vi beslöt oss för att bila igenom vildmarken ihop. Vi fick bo i bilen medan dem tältade. Fransmän – vilka gentlemän! Resan var ca 4000 km och tog 5 dagar. Vi stannade några gånger på vägen och såg en hel del av nationalparkerna. Vi såg vackra utsikter, häftiga vattenfall, några wallabys, skogsbränder och allt möjligt som man aldrig skulle få se i Sverige. Tyvärr såg vi inga krokodiler eller koalor, men oj så vi spanade efter dem. Inte heller blev vi mördade, torterande eller våldtagna. Inte heller tog vår bensin slut mitt i vildmarken även om man var orolig några gånger. Fransmännen visade sig vara riktigt trevliga och vi träffade väl egentligen inte alls många på vägen då det mest var ödemarker. Men är det något man verkligen borde göra i Australien så är det att roadtripa. Man får se så himla mycket olika miljöer, men det krävs en hel del tålamod då sträckorna mellan ställen är väldigt långa.
Att sitta illamående i en bil var väl inte direkt någon höjdare dock. Inte heller att stoppa konstant då jag var tvungen att kissa hela tiden. Eller kräkas. Men jag sov mig mest igenom dagarna eller smååt chips. Samtidigt skulle jag försöka dölja det hela. Det var ju fortfarande en risk för missfall då jag bara var i vecka 10. Men trevligt var det ändå och att bo i en bil var ju faktiskt ganska mysigt och rätt kul att leva som en campande backpacker också och inte bara bo på hostel (även om det typ är halva upplevelsen). Det slutade även med att jag berättade om min lilla bebis i magen iaf. Vem skulle de berätta det för oavsett?
Cairns var trevligt och vackert minst sagt. Vid den punkten hade jag bestämt mig för att tvinga mig att göra en massa saker oavsett hur dåligt jag mådde. Vi gick ut och åt billig mat, vi festade lite och vi åkte ut och snorklade i stora barriärreven. Linnéa provade även på att dyka. Något jag fick strunta i då det är farligt som gravid. Men det gjorde mig inte supermycket. Jag snorklade ju bland vackra fiskar, färgglada koraller, hajar och annat spännande. Det var verkligen en upplevelse jag inte hade velat missa! Jag fick ju se var Nemo bodde!! ;)
