Jag hade en enda dag på hela året jag inte ville att min lilla prinsessa skulle komma på. Den dagen kom hon, rebell redan vid födseln. haha Dagen innan vid 16.30 blev det helt blött i sängen. Jag ringde förlossningen och frågade om mitt vatten hade gått för jag menar, det var inte stora mängder direkt och det fortsatte inte sippra heller… och inga värkar. Jag blev tillsagd att vänta, så det gjorde vi.
Vid 21 kom värkarna ändå. Och ont gjorde det. Redan från början. Dock hade jag ju haft en del onda värkar till och från under senare delen av graviditeten så jag tänkte väl inte riktigt då heller att hon faktiskt var på väg. Men bara en timme in så gjorde det så jävla ont och jag började klocka värkarna. Vilket var typ helt omöjligt. Men de visade sig vara ungefär var 3:e minut redan då. Men jag blev tillsagd att vänta. Vid midnatt gjorde det så jävla ont att jag ringde och sa att nu kommer jag. Vi promenerade till sjukhuset. En promenad som vanligen skulle tagit 15 min tog oss 45, men det var trots allt rätt skönt att röra på sig. Nervositeten var hög och jag och min kanadensare tittade på varandra och insåg att vi snart skulle vara föräldrar.
Väl inne på förlossningen så visade jag mig ändå vara öppen 3 cm även fastän de sagt i telefon att det nog var för tidigt för att läggas in än. Förlossningen visade sig vara proppat men vi fick det ”sista” lediga rummet. TACK OCH LOV!
Vid 3-4 hade jag så ont att jag verkligen grät och spände mig av smärta så hela kroppen bara skakade och eftersom lustgasen var ett jävla skämt (som inte fungerade alls!!) så frågade jag om man kunde få epiduralen nu. Det tog ända till halv 5 innan en läkare tittade in för att göra ingreppet. Eftersom jag hade så ont så jag var helt borta och bara låg och skakade och spände mig av smärta medan tårarna sprutade så jag knappt såg så missade han eftersom det var omöjligt för mig att ligga still. Och självklart jobbade han jour och blev inringd till en operation. Och jag var tvungen att vänta på nästa läkare. Vid 5 kom det äntligen en annan som gjorde det hela väldigt fort och inom 10 min var ALL smärta som bortblåst. Montern visade att jag hade värkar, men jag kände inte någonting alls. Vid de här laget sa de att jag var öppen 8 cm.
Efter att jag faktiskt lyckats somna en halvtimme eller så så hade kroppen verkligen fått tillbaka en hel del energi. Det var den blivande pappan som var helt utmattad och låg tokdäckad i fotöljen, haha.
Vid 8 på morgonen så var det nya barnmorskor och de sa att jag bara var öppen 6 cm (FAN VAR JU 8 NYSS!). Så strax därefter så spräckte de min fosterhinna för att påskynda det hela. Vattnet hade alltså inte gått. Däremot förklarade de för mig att man kunde ha en mindre mängd fostervatten mellan hinnorna och att det antagligen var det som hade läckt. För inte hade jag ju kissat på mig iaf. hahaha
Efter de fått vattnet att gå så började det göra ont igen, trots epiduralen som kontant pumpades in i min ryggmärg. Det gjorde ondare och ondare och strax gjorde det nästan så ont som det gjort innan jag fått den. När jag fortfarande bara var öppen typ 8 cm runt 10 på morgonen så satte de in dropp för att skynda på det hela.
Vid 12 var jag öppen 10 cm, dvs helt. Och smärtan var enorm. Jag kräktes, grät och spände mig. Jag ville bara att det hela ska vara över och jag skrek att jag inte skulle klara det här mer, men jag hade ju inte direkt något val.
När det var dags för att krysta så var det skönt att äntligen kunna ”göra” något åt smärtan. Jag hade dock väldigt korta men täta värkar så kunde inte krysta så mycket innan värken var över. Och precis när det sa att vi gör ett sista försök innan de skulle behöva prova sugklockan så ploppade huvudet ut. haha Men fick vänta till nästa värk innan resten av kroppen kom – därav såg hon ut som en blåbär när hon föddes. Stackaren. 13.59 kom hon 53 cm lång och 3620 g tung.
Den känslan när de för första gången kastar upp bebisen på ens famn är helt obeskrivlig. Tårarna bara sprutade och herrejösses vad mycket känslor på samma gång. Helt obeskrivligt. Det var verkligen inte förrän jag såg henne komma ut ifrån mig som jag verkligen insåg att jag hade en liten bebis som hade växt inuti mig i 9 månader. Jag älskade henne verkligen från första millisekund.
Allt som allt gick allting bra. Jag hade föreställt mig att smärtan skulle vara värre än jag kunde föreställa mig, och ja, det var den ju helt klart. Eller ja, värkarna var. Att ha extrem smärta i 17 timmar är fan inte kul och jag trodde verkligen epiduralen skulle hjälpa mer än vad den faktiskt gjorde, men ja, ett par timmar utan smärta var absolut värt det. All smärta var helt klart värt det. Älskade, älskade, älskade Zoey var äntligen född. <3
