Inatt vaknade jag och kunde inte somna om. Jag låg vaken i timmar. Jag saknade Australien så sinnessjukt mycket. Jag saknade mitt andra hem, Brado’s Backpackers i skabbiga Kings Cross i älskade Sydney. Hur kan man älska ett ställe med bedbugs och kackerlackor så mycket? Det är för att det är inte stället i sig som gör det. Det är människorna som bodde där. Alla människor jag träffade. Alla människor som fick mig att le varje dag. Den bästa av dem alla gjorde jag till min. Min underbara kanadensare.
Jag längtar efter till att få sätta mig på ett plan någonstans och inte veta hur jag kommer spendera den närmsta tiden. Att veta att jag kommer träffa människor jag aldrig någonsin mött förut och se ställen jag aldrig någonsin satt min fot i förut. Det finns få känslor som slår det. Det är viktigt med drömmar. Man lever bara en gång och därför ska jag spendera mitt liv åt att förverkliga mina drömmar. Hela mitt liv har jag hittills spenderat med inställningen att jag aldrig ska titta tillbaka och ångra att jag aldrig gjorde något. Hellre att jag isf skulle ångra något jag gjort och lärt mig av det. Jag har ångrat saker jag gjort något enormt, men jag har också lärt mig att det är viktigare och sundare att blicka framåt mot nya mål.
Jag vägrar att låta ett fantastiskt litet barn hindra mig från att resa igen. Jag längtar tills jag får visa henne världen. Tills vi får utforska den tillsammans. För tillsammans ska vi erövra världen.
