Efter att jag sagt hejdå till mig kära kanadensare så fick jag helt enkelt se till att klara mig själv. Det var inte det lättaste med en bebis i magen som ständigt gjorde att jag mådde illa och allt där till. En vecka efter han åkt så mådde jag så illa att jag knappt kunde ta mig ur sängen och kunde absolut inte laga mat. Och kunde knappt få i mig någonting. Jag hade inte heller gått upp i vikt på flera veckor utan även börjat gå ner lite istället. Då kände jag att nu fick det vara nog! Jag ringde sjukhuset och frågade om det verkligen skulle vara så här illa i vecka 18. Jag fick komma in. Jag lyckades gå dit och tack och lov slapp jag vänta så länge då jag nog hade kräkts ner hela väntrummet…
När jag fick prata med en läkare så sa hon att det var vanligt att man kunde må extra illa när det var fler än ett foster så vi skulle göra ett ultraljud. Jag fick först panik. Jag var inte beredd på det här! Hallå, jag hade ju bokat in med Linnéa att hon skulle sitta där vid min sida, för tänk om något var fel med barnet och jag satt där själv?! Och min pojkvän hade ju åkt tillbaka Kanada. Men jag hann inte vara nervös länge innan hon redan hade ultraljudet på min mage och jag fick syn på min lilla skrutt.
Den låg där helt vaken och nöjd och vinkade till oss. Haha. Så himla känslosamt det var och herrejösses vad avslappnande det var att äntligen få se han/hon. Det var verkligen en bebis där inne!! Bebisen såg helt normal ut i första anblick och det var bara EN. Tack och lov! Tårarna föll av lycka över att äntligen få se mitt lilla monster.
Men eftersom jag oavsett mådde helt sjukt dåligt så fick jag dropp och fick ligga kvar på sjukhuset över dagen. Det hjälpte verkligen iaf. Illamåendet försvann ju inte, men det lindrades och gav mig lite styrka så jag kunde äta lite. Därefter blev det iaf bättre även om illamåendet var kvar under nästan hela graviditeten.
